tisdag 30 augusti 2016

Första sidan...


På bildterapin, använder nästan alltid både färgerna och orden. För mig blir allt så självklart i samma stund som jag låter dem mötas. Tanken klarnar, möjligheter blir gripbara och jag vågar gå nära.

måndag 29 augusti 2016

Normal portion

Halva måndagen avverkad. Har mycket svårt att förhålla mig till vikten. Vet att viktuppgång är en nödvändighet, men det är också en flaskhals, en brännande passage av ångest som bara måste passeras. Finns inga vägar förbi, inget alternativ för att slippa. Det enda är att äta de måltider som står på schemat och vänta på att kroppen ska uppnå sin stabila punkt, sin set point. Hur enkelt och självklart som helst, men också det allra svåraste och mest energikrävande tankearbete som finns att göra.

Jag vet alla kryphålen, hittar revorna i nätet, undanflykterna, sjukdomens röst viskar i mitt öra, jag kan inte värja mig för all belastning. Eller rättare sagt, jag värjer mig till en viss gräns sedan faller jag handlöst ett par meter. Bromsas upp av en frisk gren som tillåter mig att greppa tag, kravlar uppåt igen för att sedan upprepa processen. Faller, gråter, klättrar, skrapar knäna, slår pannan blodig.

Vid dagens lunch ifrågasatte en av medpatienterna portionens storlek, vi gör det alla varje måltid men oftast tyst för oss själva. Men idag, jag tyckte också att det såg mycket ut men jag hade bestämt mig för att äta den, blev plötsligt livrädd att någon i personalen skulle hålla med om att det jag hade bestämt mig för att klara skulle anses för mycket. Alltså livrädd. Frös till is, kunde inte lyfta blicken från tallriken, förvandlades till glas, krackelerade, tusen skärvor på golvet. Med den känslan uppbådade jag den sista kraften och åt. Tills tallriken var tom, och för detta vill jag inte höra något beröm. Jag var inte duktig, jag gjorde det i fruktansvärd ångest och det var exakt det jag bara måste klara. Varken mer eller mindre.

Det är så svårt att vara i en kropp där psyket som hör till aldrig känner den äkta tillfredsställelsen. Jag har aldrig gjort nog, inte gått tillräckligt, inte heller ätit ok, inte hanterat ångesten tillräckligt bra. Klarar inte friska livet, samtidigt som det sjuka inte kan tillåtas att inkräkta mer. Vill bara en enda sak, vill bara bli fri, låt mig vinna detta krig. Ok?

söndag 28 augusti 2016

Måndagen får komma nu

Om jag summerar helgen får det bli ok lördag, hemsk söndag. Allt ligger så nära huden, det kryper fram små otäcka signaler jag inte kan värja mig emot. Har träffat några vänner med mannen, två timmar på café med allt sorl tog ut sin rätt. Sovit fyra timmar under eftermiddagen och har grym rädsla för morgondagen. Vägningen 08:15 ligger som ett tungt illaluktande täcke över mig, och jag kan som sagt inte värja mig. En hel dag förlorad och ändå är jag övertygad om att allt kommer att gå åt helvete.

Jag tar fram den där gamla slitna sinnesro-bönen. Upprepar den för mig själv, tyst tyst. Viskar den i mörkret och måste än en gång påminna mig vad jag verkligen vill. Leva livet i kärleken runt omkring mig. DET ÄR JU DET. Finns inga alternativ, men det är mycket svårt att hålla det i fokus.

lördag 27 augusti 2016

Hur hantera allt

Idag vid havet, simmade, glömde hur mycket jag fryser, behövde timmar under filtar och hett kaffe efteråt. Men jag älskar verkligen vatten, ingenting slår känslan av att ha kroppen omsluten av det kalla. Det är något med det som får ångesten att vika och kroppen lätta från tanken, vilan i det är min bästa vän. Tur att jag gillar även vinterbad...

Det blev ännu bättre. Fick en stor rabattcheck från Åhléns, ett paket från Rodebjer och på hundpensionatet kommer Herman att vara välkommen när vi ska ha family reunion. Att det är fruktansvärt att äta kommer inte som en nyhet, jag försöker bara krydda upp det en aning för att stå ut.

Ett brev med rubriken Större än så

Hej,

Känner att jag behöver reda ut ett par saker i mitt liv. Det jag vill ha mer av och så det jag skulle vilja göra slut på, en gång för alla. Det känns verkligen som att om jag fått ett liv, en chans att leva här på jorden kan jag alltid revidera den. Att sudda bort och göra om är kanske möjligt, inte att ta bort varje spår men att göra lite klokare val och ge mig själv större värde? Måste det inte vara så att för varje misstag jag inser kan en korrigering leda mig framåt? Jo, exakt det måste jag våga lita på. 

Så om jag skulle önska en riktning först, är det framåt. Blicken på en punkt som inte behöver vara ett idealtillstånd men som anger min ambition i fortsättningen. Jag vill våga känna att kärleken måste få mest plats av alla känslor, både kärleken till dem runt omkring mig men allra allra mest till mig själv. Den viktigaste personen i mitt liv måste bli jag. I fortsättningen ska inte allt kretsa kring mig, det är inte det jag menar, men utgångspunkten i min tillvaro måste bli prioriteringen av min egen person. Mitt jag. Har inte råd att fortsätta skära av min livlina, behöver istället knyta repen starkare. Vill ha starkare förankring till mina känslor, vill klara av att öka belastningen och våga känna allt. Min kropp måste få kännas exakt som den är, både trött och mjuk, spänd och fylld av tvivel. Jag behöver lära mig att klara av andra känslor än den välbekanta av kontroll och perfektion. 

Vet inte exakt vad jag ber om nu, behöver hellre poängtera att jag står inför en process som jag måste våga släppa greppet om. Hur resten av det här livet ska se ut vet ingen. Och vad jag ska fylla tomrummen efter ätstörningen med kan jag inte säga mer om än så. Önskar bara modet att starta och våga fullfölja detta arbete nu.

I kärlek, ur kärlek och alltid.

onsdag 24 augusti 2016

Enligt schema

Det är svårt, over the top-svårt. Men det måste väl gå tänker jag, och försöker övertyga mig själv. Kan dock konstatera att det inte är optimalt att de har stängt för planering det som skulle bli min tredje dag. Inte alls optimalt.

Det är ingen idé att berätta om misstagen, jag väljer istället att prata lite väder och vind. Så himla härligt sommarväder idag, låg på badet och sov i tre timmar, simmade en sväng och kände att det eventuellt kan vara sommarens sista skälvande andetag. Med 24 grader i luften, vindstilla och 20 grader i vattnet. Så den lediga dagen har jag iallafall utnyttjat till max, plus att jag kan världens mest förstående man som tyckte att det var den bästa investeringen i oss att låta mig cykla iväg dit ner.

Imorrn är allt som vanligt, 8:30 frukost och sedan fullt program för mig...

tisdag 23 augusti 2016

Vitt svart

Det finns stunder. Och andra stunder. Vissa ögonblick kan jag känna hoppet, bubblar lite försiktigt under det torra brända skinnet. Så vänder blodet i sitt omlopp, tanken på att innersta hålet på skärpet kanske inte går att använda en dag skrämmer mig. Landar i en hög på golvet och förstår inte hur jag ska fortsätta till nästa andetag. Två dagar har gått på dagvården. Jag har ätit. Jag fortsätter. Det är svårt. Valde att ansvara för  mellanmålet tillsammans med en annan patient. Yoghurt med müsli. För att det känns tryggt, för att jag hatar tanken på att det inte ska finnas annat än risifrutti. Vem gillar sånt? (Obs retorisk fråga)