fredag 30 september 2016

Hej helg

Allt snurrar, huvudet värker och sjukgymnasten säger att jag måste inse att jag aldrig mer kommer att kunna gå på ett gym. Aldrig mer. Upprepar det och kan knappt tro på det. Där jag haft mina högsta toppar och fått min bästa feedback, att bli medveten om att den miljön alltid kommer att trigga mig in i det mest destruktiva livet. Men samtidigt vet jag att jag behöver höra det budskapet upprepas, av andra och av mig själv för just i mitt fall kommer det aldrig att fungera. Medvetenheten om varför jag just nu är på den punkt i livet där jag är, i grav svält med alla symtomen tydligare än någon vill uppleva. Det självvalda helvetet på jorden som endast jag själv kan famla mig ur.

Jag kan ta hjälp, jag får mycket stöd både av personalen, av mina vänner, mediciner. Tar tacksamt emot men är fullt medveten om att jag måste stå för de största bitarna helt själv. Utan insikt, ingen förändring.

Planerna för helgen är att vila, äta, sträva mot målet. Har skrivit en detaljplan för maten, alla måltider finns med och allt är förutbestämt. Improvisera finns inte just nu, planering är nyckeln till att spara energi och bygga upp mina depåer. På måndag morgon ska jag stå på metallplattan och se siffrorna blinka förbi, och med stolthet våga bära resultatet av min kamp.

torsdag 29 september 2016

Drömmer

Det här med sömnen, så otroligt viktigt det är att kunna återhämta sig under de där timmarna på natten. Jag märker ju nu hur extra känsligt allt blir när jag inte kan sova. Ingen idé att ens försöka beskriva hur nätterna ser ut, men det är mycket lite sömn och timmarna hänger inte ihop alls. Beckmörkret när jag vaknar gör min trötthet så mycket värre, men att sova är omöjligt.

Då och då försöker jag bryta de negativa mönstren med sömntablett och insomningstablett. En natt med sex timmar, helst sammanhängande, får mig oftast i lite bättre balans.

Nu byter vi ämne, kan vi inte prata om något roligt? Vid de gemensamma måltiderna på dagvården känner jag ibland att fokus hamnar på sånt som sjukdomen styr oss mot, är extremt känslig för när ätstörningsrelaterade tankar tillåts ta plats. Samtidigt vet jag att i ett mer normalt bordssällskap kretsar samtalen ofta kring mat och måltider, det byts recept och diskuteras råvaror och det borde inte ge mig sådan ångest. Men nu är nu, min verklighet ser ut exakt så idag. Jag måste våga ta den platsen, markera det obehag som just jag känner av ett helt vardagligt samtal, måste känna att även jag kan dela ansvaret för att stämningen kring bordet blir bra. Vi har alla våra egna perspektiv, inget är rätt eller fel, bara olika från person till person.

För övrigt har jag badat lite snabbt, simmade mellan bryggorna, höll på att fångas av de stora vågorna. Två urduktiga kitesurfare var ute precis vid badet, genom bastuns fönster kunde jag sedan följa dem. Ser hur roligt ut som helst, att hoppa upp och kunna sväva fritt i luften av både vågornas och vindens kraft. Om jag skulle vilja testa? Ja, det vore verkligen supercoolt. Some day...

onsdag 28 september 2016

På repeat

Har suttit och skrivit budskapet på små lappar som jag laminerat. Ska upprepa tills jag kan det utantill.

tisdag 27 september 2016

Bara en sak till

När en känner att hoppet finns där någonstans. Aldrig har det varit enklare att äta ett kvällsmål...efter att ha läst hos Alexandra, en av de klokaste.

"Vägningen struntar jag faktiskt i just nu, självklart är det jobbigt men det är vad det är, vad spelar det för roll om hundra år egentligen? Who the fuck cares, det är en jävla metallplatta, två siffror, inte mer inte mindre."

Hurra tänker jag, att det finns tjejer som varit med om det allra mörkaste och sedan orkat resa sig.


En helt vanlig dag

Jag var i kaos, kroppen utmattad, hjärnan på högvarv. Den kombinationen kräver allt av en, fick sitta och fokusera på andningsankaret innan jag gick in i bildterapin. Lät sedan färgerna ta över, släppte allt och tillät mig känna det mest plågsamma men samtidigt det som leder mig framåt.

Ofta tar jag genvägen över orden när jag målar, formulerar min kreativitet tyst för mig själv eller fäster på papper. Men att alltid välja det tryggaste uttrycket stänger ibland dörren till skapandet, ur kaos kan komma lugn och jag vågade försöka. Blev sedan mycket jobbigt att behöva motivera varför jag stod upp och målade i en timme, när jag hade kunnat välja att sitta ner. Att i varje val behöva svara på frågan vem som kräver, om det är sjukdomen som dikterar villkoren eller om skälen kan vara legitima...det bryter ner mitt egenansvar. Jag valde att stå för att någon jobbade med lera vid arbetsbordet, vilket får allt att skaka, men också för att den expressiva biten fungerar så mycket bättre när kroppen har mer svängrum. Går det att förstå hur djupa kratrarna blir i jagets ömtåliga ytskikt?

Men i motgången hittar jag då och då min innersta strävan, jag skrapar fortfarande färgrester under naglarna. Resten av dagen blev lite lugnare, med mat och vila ger jag mig själv förutsättningarna.

måndag 26 september 2016

Homework

Har domningar i fötterna, trillade med cykeln och är väl cirka den dummaste människan i stan. Är jag ens en människa? 

Kanske ändå, jag borde resa mig en smula upp ur dyn och bli mer seriös med mitt syfte. Sannare och mer om händertagande MOT MIG SJÄLV. 

Har därför ätit kvällsmål, för första gången på mycket länge. Frukt, nötter, keso, allt enligt läxan jag fick av min behandlare. 

Livet från den ljusa sidan

Ibland ler livet sitt snedaste falskaste leende utan att erbjuda så mycket som ett enda alternativ. Du borde vara glad och tacksam för miljoner saker, men allt du känner är tyngden av sprängstenen uppfylld till bredden.

Jag pratar med mig själv, påminner mig om en ljummen septembereftermiddag, kärleken runt mig och allt det andra som borde väga upp ångesten och känslan av främlingsskap. Är inte vän med mig själv just nu, kroppen värker, förnimmelser hit och dit gör mig fångad i mitt skrynkliga skinn och att ta ett steg tillbaka och betrakta sig själv med acceptans känns tusentals mil bort.

Hur börjar jag att älska mig själv? Hur kan jag se på mig själv med känslan av tillit? Allt jag ser när jag sneglar i spegeln är en figur som inte har ett dugg med tillfrisknande att göra. En alien. Det gör så ont...

Jag uppmanar därför mig själv:
- Sträck på dig
- Våga känna var kroppen är
- Bestäm dig för att du duger för syftena med ditt liv

(Kanske om jag tar de små stegen, finns det hopp då? Dagens vägning gick fö åt helvete.)