tisdag 8 september 2015

Tisdagens terapi



Jag orkar inte skriva ner det, fotograferar bara av det jag klottrade ner. Så trött ungefär är jag. Har ingen energi kvar och att fortsätta flyga som ett rö för vinden kostar massor. Går inte att fortsätta så i längden.

Under mitt läkarsamtal idag fortsatte vårt prat om medicinen. Alla piller jag blivit ordinerad, allt som givit ungefär noll effekt. Jag berättade om min rädsla för en kronisk depression som inte svarar på några mediciner. Rädslan att någon en dag ska säga att detta är det tillstånd vi får finna oss i. Rädslan är befogad. Doktorn vet inte, HON FRÅGAR MIG. Vill du pröva xxx? Vad tror du om…? Samtidigt säger hon att de har ansvaret. Jag får inte ihop ekvationen. Vettskrämd sprang jag ut från mötet och ringde mannen. Blev upphämtad tidigare, vi åkte raka vägen hem. 

Flykt är ingen bra strategi, men ibland behövs avståndet för att se klart. Jag har hemmadag i morgon, ska fundera över hur jag ska klara av att kämpa mot ätstörningen utan rädslan för det stora mörker som blir kvar. Fröet skulle behöva lite näringsrik jord för att kunna börja gro.

3 kommentarer:

  1. En liten stund kan du fly, men sen får du stånga tillbaka! Jag skickar lite näringsrik jord här!

    SvaraRadera
  2. ta fäste i det du tror på, hur galet och fel andra än då tycka det är. om du är sann mot dig och kroppen kommer ni tillsammans att guida er mot helning. finns här. kram

    (personligen tror jag inte kroniska 'sjukdomar' existerar, kroppen har en enorm självläkningspotential om man ger det rätt förutsättningar, och medicin; nej tack men som sagt det är MIN väg så inga påtryckningar på ngt vis men det KAN vara bra att höra en annan sida än vårdens enkelspåriga..)

    SvaraRadera
  3. Känner så väl igen mig i det du beskriver om hur ställd man kan bli när ens läkare kommer med frågan om vad man själv anser är värt att pröva. Har testat otaliga varianter av medicin och kombinationer av medicin under många år och det har i princip aldrig gett effekt förutom många jobbiga biverkningar. Efter att ha fått ett tips i början av hösten tog jag mod till mig och föreslog Lamotrigin som är en stämningsstabiliserande medicin för min läkare. Han sa ok och jag har nu gått igenom insättning och långsam upptrappning. För första gången nånsin ger en medicin en bra och stabil effekt för mig i princip utan några större biverkningar och äntligen börjar jag få en hel del kraft och ljus tillbaka. Jag vet inte hur det kommer fungera på sikt men jag ville bara tipsa vidare eftersom jag känner igen mig så väl i den uppgivenhet och frustration som du beskriver kring mediciner. Hoppas att Du hittar en lösning som kommer att fungera!

    SvaraRadera