måndag 5 oktober 2015

Läxa

Sitter och tänker på min läxa jag fick av psykologen. Vi tränar medveten närvaro ganska intensivt hon och jag, och läxan går ut på att jag i fem minuter ska observera ett skeende av något slag och sedan beskriva det utifrån några frågeställningar jag fått. Det är inte lätt att arbeta sig igenom, men jag väljer att betrakta min stund på bryggan i solen.

"Sätter mig på bryggan, yttersta kanten på plankorna som är gråa, nötta och mjuka av vinden, solen och det salta vattnet. Fötterna rakt under knäna, stabilt placerade. Huden på mina ben är knottrig efter det kalla badet, men jag kan känna värmen från solens strålar. Bakom mig sitter några äldre kvinnor, hör deras röster lite svagt och genom näsan strömmar lukten av tången och havet. Vattnet droppar från mitt hår och rinner längs ryggen. Allt det jag upplever på bryggan blir så starkt, kan inte sortera intrycken i de vanliga facken."

Mina sessioner med psykologen är en av de allra bästa stunderna i veckan. Hon ser och hon ger mig bekräftelse på att det jag känner är min upplevelse, en upplevelse som jag har rätt till. Aldrig har jag träffat någon som så säkert kan skilja mina känslor från mitt förnuft, och aldrig har jag fått så bra kvitton på att jag faktiskt har kommandot över balansen mellan känslorna och förnuftet.

Idag väljer jag alltså att fokusera på hennes ord. Timmen innan träffade jag sjukgymnasten som jag i det längsta försökt att hålla mig ifrån. Har inte velat acceptera min egen upplevelse av de möten vi haft, har känt skam över att jag inte kan uppskatta hennes synpunkter och har varje gång känt mig så förminskad i våra möten. Blev förvisso lika upprörd och arg idag som tidigare, men efter att psykologen tolkade mina reaktioner och gav mig lite luft att manövrera i kunde jag ändå förstå delar av sjukgymnastens poänger. Handlar alltid så mycket om hur budskap framförs, vet inte om jag har en extra känslighet inför att vara i underläge. För det är där jag alltid hamnar med henne.

Utan att gå in i detalj handlar vår dialog nästan alltid om hur jag ska kunna hitta någon form av fysisk aktivitet som inte triggar gamla dåliga beteenden. Jag föreslår, hon förkastar eller ev modifierar och ger mig tillbaka något som jag inte alls vill ha. Hon pratar om lustfylld gruppträning, jag säger spinning, hon säger max två ggr i veckan sittande i någon sorts upprätt position. Jag himlar med ögonen och säger att det inte är någon idé. Hon frågar varför och jag svarar att det inte kommer att kännas på riktigt. Och där står vi sedan. Slutsatsen är vi dock ense om; jag är inte ett dugg redo för träning i någon form. Så länge jag räknar baklänges på förbrukning, så länge jag inte kan tänka mig att frångå ett uppgjort schema i annat fall än att öka träningsdosen, exakt så länge kommer ångesten att mata ätstörningen och ätstörningen kommer att återta sin position.

När jag läser mina ord nu, blir allt så extremt tydligt för mig. Det är verkligen helt i sin ordning att bli arg på den som jag inte har förtroende för och som jag i behandlingen inte tycker visar mig respekt. Kanske ser jag saker som inte finns, hör ord som inte sägs men det spelar ingen roll för tolkningen är min och reaktionen står jag för. Det var meningen att jag skulle följa med och rida i morgon, men på grund av nackens status och diskbråcket som vaknat blir det inget av det. Jag är så besviken, men kan samtidigt inse det omöjliga. Måste gå vidare, måste acceptera, vill leva mitt liv här.

2 kommentarer:

  1. Bra att psykologen är bra iallafall. En av de viktigaste!

    SvaraRadera
  2. Förlåt en kanske dum fråga; är det inte så också att du känner dig påhoppad och trängd just för att hon försöker visa dig på det du inte vill se?
    Jag försöker bara förstå och menar inget dumt.

    Känns som att du börjar jorda dig och har näsan åt rätt håll.
    <3

    SvaraRadera