fredag 22 januari 2016

Blå himmel iallafall

Fredag morgon, jag går upp. Eller släpar mig upp, tröttheten släpper inte greppet och det spelar ingen roll hur mycket jag sovit eller om jag äter bra. Det sitter en stor ispropp i systemet, den tinar inte oavsett hur jag agerar. Jag måste träna på att gå emot och/eller acceptera känslan i kroppen. Påfrestningen är enorm, hur skulle jag inte kunna vara påverkad?

En av de svåraste sakerna jag förhåller mig till är hur jag förtränger verkligheten utanför min dörr. När jag kommer hem från sjukhuset finns inte droppställningarna, provtagningen, de automatiska dörröppnarna och handspriten. Någon skulle säga att det är bra att jag kan koppla bort, jag tänker att det är tvärtom…jag förtränger smärtan och tar emot den i samma stund jag står öga mot öga med sjukdomen. Ville kunna fördela över tiden känslan av hopplöshet och låta verkligheten vara den verkliga tiden i mitt verkliga liv.

Nåväl, jag gick upp, klädde mig och öppnade när städhjälpen kom. Hon är en ängel som reder upp i allt det där jag inte orkar eller hinner, och hon gör att fredagen känns lite mer fredag än annars. Nu är frukosten äten, Herman ska ut och sen åker jag tillbaka till sjukhuset. Mer intressant blir det inte här.

5 kommentarer:

  1. Alltså, allt du/ni drabbas av. Jag förstår verkligen att det måste vara oerhört tungt! Jag tänker på dig, även om jag förstår att det inte gör någon skillnad.

    SvaraRadera
  2. Så skönt att ha någon som tar hand om det där med städning så att du kan spara energi till det som är viktigare.
    Jag förstår att du tänker i de banorna att vilja fördela men jag tror det är så vist inrättat att hjärnan, för att skydda dig, avbryter.
    Jag tänker mycket på dig, er.

    Stor kram!

    SvaraRadera
  3. Tack för alla era kommentarer, även om jag är dålig på att ge feedback läser jag och tar till mig. Era avtryck värmer mig <3

    SvaraRadera