måndag 25 januari 2016

Måndag är som alla andra dagar

Rättvisa är inget begrepp som passar in. Men jag känner lite att nu kan det inte bli värre än att jag typ bryter benet också. För övrigt går allt som på räls, fast åt helt fel håll.

Det är en sak jag har svårt att erkänna, handlar om min innersta dröm, den största saknaden. Att kunna gå en vanlig promenad med Herman tillsammans med min man. Inte att jag går ensam, för det kan jag jävligt bra. Bara lite vanlig simpel vardag i sällskap av den jag älskar. Just nu är vardagen uppdelad i två separata spår, varje dag gör jag det som behövs ensam medan min man vilar. Han gör det han förmår, jag orkar inte ens känna efter var min ribba ligger. Spelar ingen som helst roll när jobbet ändå måste göras ju.

Strategin nu, håll fast vid detta:
-daglig rutin, fylla på med något avbrott, sedan plocka upp rutinen igen
-skriva upp tre bra saker
-obegränsad boost av kärlek, från alla håll där den går att finna



3 kommentarer:

  1. I detta väder är det tyvärr alltför lätt att bryta benet... Hoppas verkligen du slipper det också! Kan ni inte få hjälp, jag menar, du är ju inte heller precis frisk, ingen tjänar på att du kör helt slut på dig! Kram!

    SvaraRadera
    Svar
    1. All snö är borta nu, vill inte se mer av det. Och resten, tja, jag försöker spara någonstans…vila på dagen…städhjälp…köpa hämtmat…men det räcker inte. Ledsen för gnäll.

      Radera
  2. Jag känner så med dig och kan relatera till min mamma när pappa hade cancer två somrar på raken. Så lätt att inte orka med något annat än att överleva även som anhörig. Hon rasade i vikt i samma takt som pappa och det kan du inte kosta på dig. Kram och ta all hjälp du kan få.

    SvaraRadera