måndag 1 februari 2016

Så gott jag kan.

Jag borde vara den starkare nu, eller iallafall stark. Är allt annat. Som en struts sticker jag huvudet i sanden tills även den börjar brännas. Då drabbar mig verkligheten stenhårt och utan pardon, vilket hände igår kväll när jag hade behövt all styrka att mobilisera inför måndagen.

Kunde inte sluta gråta, grät i timmar på grund av alla tankar och somnade av utmattning. Vet inget om den här strategins hållbarhet, kanske är den en bild av hur människan fungerar. Jag orkar inte bära det här oket av cancer på det sätt jag ville, har en bild av hur en stöttande närstående ska vara och jag är inte alls där. Dåligt samvete, skuldkänslor, kraven.

Den här dagen måste delas in i kvartar, femton minuter i taget att andas och äta. Känns så otroligt märkligt att den här bilden av hur livet skulle vara, bara bleknat till något som mest liknar ett fuktskadat söndersmulat kartblad från en sekelgammal världsbild.

Fortsätter avstå från att planera eller se framåt, försöker förhålla mig med acceptans till alla känslorna och sluta döma mig själv. Jag gör det till min plan för idag...

3 kommentarer:

  1. Döm inte dig själv för hårt, Anna. Du gör så gott du kan och det räcker längre än du tror. Kram.

    SvaraRadera
  2. Var och en gör så gott den kan, så är det bara. Sen vill man alltid kunna göra mer, men de flesta orkar inte det! Kram på dig!

    SvaraRadera
  3. Det går inte alltid att vara den starka och i en cancerbehandling så är det nog oftast den som behandlas som är starkast. Den som står bredvid kan ju inget göra annat än att följa med. Många många kramar!

    SvaraRadera