tisdag 24 maj 2016

Ledset mörker

Vaknar tidigt, i morse vid fyra. Vänder och vrider, får ingen ro, kliver upp, försöker fokusera på det som skaver. Resulterade i morse i fyra sidor i dagboken, vilket är bland det bästa för att skapa lite utrymme i verkligheten. Tankarna finns ju där hela tiden, färdas i sina loopar men stjäl för mycket energi. Men så fort jag formulerar dem på papper blir de så mycket mer hanterliga. Är så glad att jag hittade tillbaka till att skriva för min egen skull, hela processen blir mitt eget reningsbad.

Låter det konstigt? Jag tror att det kan fungera så för alla som vill plocka fram sina tankar och försöka reflektera över dem. Tricket är bara att vara extremt förlåtande mot sig själv, i samma stund som pennan nuddar pappret blir allt jag formulerar min egen sanning. Odiskutabel och helt fri i förhållande till resten av världen. När jag går tillbaka och läser det jag skrivit måste jag påminna mig om att detta är min egen sanning som aldrig någonsin kan ifrågasättas.

För övrigt har dagen varit ett enda maratonlopp. Skjutsat till sjukhuset, hämtat, lämnat in kaffemaskinen (när jag som bäst behöver mitt kaffe blir det alltid kortslutning, fel på kretskort, relä som kalkat igen osv osv. Den väger 20 kg och är det mest otympliga att hantera, föreslog servicekillen att göra hemmaservice nästa gång...) Hade möte med min doktor, fick sådana overklighetskänslor att jag trodde jag drömde. Får från och med nu psykologhjälp varannan vecka. Punkt. Mer resurser finns inte, psykologen sjukskriven 75%, blev rekommenderad att gå till vårdcentralen om jag behöver mer. Så ser det ut. Jag är matt, orkar inte slåss mer, vill inte höra att det endast är jag som kan göra en förändring. DET STÄMMER INTE. Eller så här, jag kan göra förändringar med stöd och hjälp. Inte helt själv. Att äta utan att ha det psykologiska stödet kommer aldrig att vara den långsiktiga lösningen. Vet om att näring måste in i systemet, men det krävs mer än så.

Orimligheten i att gå i dagvård utan att lyckas gå upp i vikt, få höra att mitt beteende är för ätstört och därför bli utslängd. Inget alternativ mer än att vänta på att slutenvården hör av sig. Jag är arg och ledsen, och har förlorat all tillit till min egen förmåga och till vården. Mycket dålig kombo...

4 kommentarer:

  1. Åh, det smärtar mig att läsa. Jag önskar så att jag hade haft möjligheten att på något sätt kunna bidra annat än små hejjarop via ett kommentarsfält. Förstår att du försöker. Reagerar verkligen på att du blir utslängd ur vården du behöver som bäst. Många många kramar!

    SvaraRadera
  2. Det är helt sjukt att du inte får gå kvar i dagvården för att du inte når deras ambitioner. Jag får åtminstone känslan av att det ändå är dagvården som hindrar ytterligare försämring.
    Samtidigt tror jag på din egen inre styrka. <3

    SvaraRadera