tisdag 12 juli 2016

Blicken

Känner mig brännmärkt, paria. Betittad, uttittad, betraktad, bedömd. Dömd. Förkastad, bortvald, skräp. Att bära de känslorna kostar all min energi, och någonstans vet jag att det är sjukdomens röst. Det är inte omgivningen, den som flyttat in i mitt huvud är den som hörs högst.

Jag väljer att omge mig med människor som fyller mig med kärlek, vänner med acceptans. Mår så mycket bättre när jag är en del i nätverket och det är bara jag själv som kan välja. Stå utanför eller kliva in. Igår kväll var vi hos vänner, de grillade, jag var med. Inte så att jag åt men jag var där och jag deltog i samtalet, en kugge i hjulet, sen åt jag några jordgubbar. Att äta med andra är svårt, återigen är rösten där som berättar vad alla tycker om det jag har på tallriken. Mängden, innehållet, formen. Allt granskas och förkastas.

Jag förstår att det är svårt för andra att förstå hur dessa mekanismer fungerar, det enda jag vet är att jag delar mina erfarenheter med många andra. Är inte ett dugg ensam i detta, men vi pratar inte om det. Möjligen säger vi att vi mår lite dåligt, men att precisera psykisk ohälsa är känsligt. Ingen vill vara den svaga, men jag kan tycka att svaghet som skymtar fram är tecken på styrka. Att hålla en perfekt fasad är annars en av de enklare strategierna för att dupera sin omgivning. Men det kostar...

Har ni några svagheter ni vill dela med er av?

4 kommentarer:

  1. Svagheter? Ja, så många att jag vet inte var jag ska börja!

    SvaraRadera
    Svar
    1. för mig räcker det på sätt och vis att veta att andra också delar känslan av sårbarhet! Ja du förstår...

      Radera
  2. Jag har lärt mig att leva med mina svagheter försöka acceptera dem och fortsätta som förut.
    Kan tala om att en av dem är att jag är så in i bänken envis, bra i många lägen men ett hinder ibland och det förstår jag inte förrän efteråt.. tyvärr

    SvaraRadera