lördag 9 juli 2016

Städa garderoben

Skriver till min bestie, hon som fattar allt och orkar höra det mesta. Skriver och berättar om besvikelsen över att inte bli förstådd av mina behandlare, över att de inte kan se hur tyngden från miljontals sjuka celler sänkte min beredskap för att slåss mot anorexin. Den insikten har varit viktig för mig, inte så att den gjort det enklare att förändra det sjuka men det har gjort min egen acceptans för den jag är och mina svagheter till något jag vågar se.

Nu kan jag se mönster och jag tror benhårt att början till förändring kräver dessa insikter. Vägen är cirka tusen mil att gå, men om jag räknar även de små stegen kommer jag väl ändå framåt?

Det tog ett helt liv att bygga en självbild på yttre betingelser, måste förbereda mig på att detta nya som handlar om inre kvalitet och säkerhet inte händer på en vecka. Vara vaksam, vara sann, vara brutal. Får inte vika nu. På många plan krävs annat tänk, måste börja våga prioritera. Säg nej till det som inte känns bra, var rak och sann mot din egen känsla och om du inte blir sedd för för den du är: byt ut betraktaren, aldrig ditt eget perspektiv.


1 kommentar:

  1. Du ser så klart, försök nu göra det du säger också! (Handen i ryggen) <3

    SvaraRadera