lördag 13 augusti 2016

Hållfastheten och jag

Läste några kloka ord igår, om hur det går att tänka kring ätstörningen och dess förmåga att bita sig kvar. Funderar hela tiden på hur eller om jag ger de sjuka tankarna näring genom att skriva ner dem. Tidigare har jag haft ett instagram med recovery-tema, där kände jag att det ibland gick över gränsen för att göra mer skada än nytta. Det blev för mycket matbilder i förhållande till det jag faktiskt åt, och för många spegelbilder av endast det sjukaste sjuka. Men här känns det ganska annorlunda.

Jag tvingar mig själv att formulera det jag känner, för att kunna släppa taget om det svartaste svarta och jag upplever ibland känslan av reningsbad eller befrielse när jag väl ventilerat mina innersta sanningar. Samtidigt är jag mycket rädd att lägga min förvrängda verklighetsuppfattning i någon annans händer, att mina ord ska kunna användas som bränsle för en medsysters fortsatta lidande.

Men tillsammans med andra är man mindre ensam, tillsammans är vi starkare, därför fortsätter jag berättelsen från den här resan. För jag tror någonstans att min kamp aldrig är förgäves om jag kan gå emot, och notera att jag skriver när jag blir frisk...frisk som i frisk inte bara i vikten utan i tanken...då står jag på toppen av fucking everything.

När min, nej jag vill inte kalla det min ätstörning - jag äger den inte och den äger inte mig - kom tillbaka med full kraft efter den sista resan med dagvården visste jag att det skulle bli den tyngsta vägen tillbaka. Det fanns så många nya bördor i bagaget och så lite vision om bara vanligt liv. Mitt liv då hade blivit sorgen och slaget om immunförsvaret hos den jag älskar mest. Och fortfarande är mitt största reason to be inte längre enbart kärlek, de mörka molnen vid horisonten är dem jag fruktar mest och dem som får mig att klamra mig fast vid tvånget om att försvinna ur mitt skal. I det djupaste mörkret är de sjuka tankarna den största trösten och det som ger mig känslan av kontroll, och hur starkt jag än känner kärleken är den inte kapabel att vinna över det här förvridna psyket.

Att finna vägar att gå, som leder till målet. Är inte det en bit av det som kallas att vara människa? Hur målet ser ut har jag pratat om förut, att själva resan mot min egen friskhet är det stora målet. Hur verkligheten ser ut där bortom det har jag ingen aning om, kommer aldrig att få veta närmre om jag inte vågar försöka. Vägrar ge upp nu, tänker på min plan och på att det snart är måndag.

1 kommentar:

  1. Vi är många som följer dig på vägen, försöker stötta när du snubblar. Om vi bara kunde göra mer...

    SvaraRadera