måndag 29 augusti 2016

Normal portion

Halva måndagen avverkad. Har mycket svårt att förhålla mig till vikten. Vet att viktuppgång är en nödvändighet, men det är också en flaskhals, en brännande passage av ångest som bara måste passeras. Finns inga vägar förbi, inget alternativ för att slippa. Det enda är att äta de måltider som står på schemat och vänta på att kroppen ska uppnå sin stabila punkt, sin set point. Hur enkelt och självklart som helst, men också det allra svåraste och mest energikrävande tankearbete som finns att göra.

Jag vet alla kryphålen, hittar revorna i nätet, undanflykterna, sjukdomens röst viskar i mitt öra, jag kan inte värja mig för all belastning. Eller rättare sagt, jag värjer mig till en viss gräns sedan faller jag handlöst ett par meter. Bromsas upp av en frisk gren som tillåter mig att greppa tag, kravlar uppåt igen för att sedan upprepa processen. Faller, gråter, klättrar, skrapar knäna, slår pannan blodig.

Vid dagens lunch ifrågasatte en av medpatienterna portionens storlek, vi gör det alla varje måltid men oftast tyst för oss själva. Men idag, jag tyckte också att det såg mycket ut men jag hade bestämt mig för att äta den, blev plötsligt livrädd att någon i personalen skulle hålla med om att det jag hade bestämt mig för att klara skulle anses för mycket. Alltså livrädd. Frös till is, kunde inte lyfta blicken från tallriken, förvandlades till glas, krackelerade, tusen skärvor på golvet. Med den känslan uppbådade jag den sista kraften och åt. Tills tallriken var tom, och för detta vill jag inte höra något beröm. Jag var inte duktig, jag gjorde det i fruktansvärd ångest och det var exakt det jag bara måste klara. Varken mer eller mindre.

Det är så svårt att vara i en kropp där psyket som hör till aldrig känner den äkta tillfredsställelsen. Jag har aldrig gjort nog, inte gått tillräckligt, inte heller ätit ok, inte hanterat ångesten tillräckligt bra. Klarar inte friska livet, samtidigt som det sjuka inte kan tillåtas att inkräkta mer. Vill bara en enda sak, vill bara bli fri, låt mig vinna detta krig. Ok?

6 kommentarer:

  1. Så hemskt att något som ska vara så lustfyllt vänds till något så ångestfullt. Kram!

    SvaraRadera
  2. Du ska kämpa och du ska vinna. För det är ju precis så. Att tillslut så kommer man över den där jävla muren. Vi vill bära dig, slåss för dig, och elda upp demonhelvetena.

    SvaraRadera
    Svar
    1. Är så otroligt tacksam att ni finns, som förstår vidden av smärtan. Med stöd är jag starkare!

      Radera
  3. Till Yngsta sa de när de skulle äta på Ikea eller liknande, hon tyckte portionen var stor: Du tror väl inte de serverar en för stor portion till det priset?
    Ligger en del i det...

    SvaraRadera
    Svar
    1. Det ligger något i det, samtidigt kan jag inte släppa tanken på att mat ser så annorlunda ut i Skåne jämfört med Stockholm. Men visst, det är en del av sjukdomen som talar om portionerna, såserna, alla potatisar;)

      Radera