onsdag 17 augusti 2016

Och?

Är stolt över mig själv samtidigt som jag känner mig som den största idioten i världen. Så outsägligt korkad, så fruktansvärt mycket slöseri med tid och kraft. Jag häpnar, vägrar ta in siffrorna, hoppas att jag vaknar upp ur den här mardrömmen och aldrig mer behöver se det jag just nu ser.

Var på labbet, svimmade såklart, sköterskan började prata om mina kärl som rullade, kärlväggarna...jag hatar när de ger mig all den information jag undanbett mig. Men hemma igen och nu måste jag fästa blicken lagom långt fram. För långt bort riskerar jag att tappa fokus, för nära krymper allt till misslyckanden. Någonstans halvvägs bort mot Turning Torso tänker jag mig.

Delar med mig av gårdagens middag, den första varma måltid jag ätit sedan typ april? Sätt ugnen på 200 grader, tina en portionsbit laxfilé per person, salta, peppra, lägg i smord form. Klart på 15 minuter. Koka potatis, ånga broccoli, mixa ruccola och blanda med turkisk yoghurt och lite majonäs, krydda. Gör en blandad sallad, lägg upp. Tugga svälj.

Jag klarade det igår kväll, jag kan göra det igen. Och jag gör det för livet och kärleken...

4 kommentarer:

  1. Yes. Med den nya inställningen är du inte alls korkad ;)

    SvaraRadera
  2. Ja, ja!! Heja dig! Klart du grejar det igen. För livet, för kärleken och allt annat. Tänker på dig <3

    SvaraRadera
  3. Låter otroligt gott dessutom! Kämpa på. För livet och kärleken. <3

    SvaraRadera
  4. Jag tänker att de flesta nog faller tillbaka i sina gamla mönster när en närstående blir svårt sjuk. Det är ju den enda trygghet man har då. Så var inte arg på dig själv för det. Det är skitbra - SKITBRA - varje gång du kan tänka som du skriver sist här ovan. Varje gång. Även om de inte kommer ofta. Kram.

    SvaraRadera