tisdag 9 augusti 2016

Sårbarheten under ytan

Det finns en plats jag hamnar på, om och om igen. Där trösten är kortsiktig och belöningen bleknar i samma stund jag har funnit den. Men ändå är det dit mitt sinne söker sig utan vägledning. Det var så olyckligt i våras när min psykolog blev sjukskriven och jag inte hade någon backup, för behandling på paus är inte samma sak som att anorexin tar ett break. Tyvärr.

Jag visste verkligen vad jag skulle behöva bearbeta, vi hade gjort upp en plan för terapin och jag föll handlöst utför stupet när förutsättningarna ändrades. Kan inte förebrå mig själv för det, en sjukdom är en sjukdom oavsett om den sitter i kroppen eller själen. Sen kan jag visst förstå att människor runtomkring mig ser ett själviskt beteende i detta, men det är återigen inte jag utan sjukdomens symtom. Tänk en stund på det och försök fokusera på den distinktionen. Ett av anorexins mest utmärkande drag är en sjuklig fixering vid egot. Den förvridna självbilden som visar osynligt kött på de vassaste benpiporna och adderar något till en verklighet som bara syns i den sjukes spegel.

Helt ärligt kan jag säga att när cancern kom in i vårt liv blev det den tyngsta börda jag någonsin försökt bära. Jag hade ganska nyss återhämtat mig efter ett långt ätstört återfall när cellers okontrollerade delning rubbade den sköra balansgång som kallas livet. Klarade det inget vidare alls, faktiskt. Men är det någonsin för sent? Nej?

2 kommentarer: