lördag 6 augusti 2016

Vilse mitt på dagen, i välkänd terräng

Ville verkligen kunna äta den, att smörgåsen ens låg på min assiett gav mig både lugn och panik. Allt på en gång, och jag visste att OM jag åt skulle det vara svårt att andas först men sedan skulle trycket över bröstet minska och jag skulle kunna känna en känsla av att ha givit kroppen något den bad om. Trots det...slängde i soppåsen, gick med snabba steg ner till soptunnan med det komposterbara innehållet.

Misslyckande, skam, otillräcklighet, rädsla. Vad är jag utan detta? Vet inte längre, har förlorat mig i en labyrint av höga träd. Inget ljus når ner till mig på marken där jag sätter fötterna. Endast orden kan hjälpa mig att navigera.


2 kommentarer:

  1. Åh! Känner med dig, förstår inte, men förstår att smärtan och svärtan finns där. Tänker att det gått så lång tid och att du inte får komma ur ditt lidande. Livet är verkligen inte rättvist. Kram!

    SvaraRadera
    Svar
    1. Tack Marie, nä rättvisa hör inte hemma i detta. Tror aldrig mer jag kommer kunna lita på något sådant. Nu är det bara fast tro som gäller, måste kunna flytta berg för att lyckas. <3

      Radera