måndag 26 september 2016

Livet från den ljusa sidan

Ibland ler livet sitt snedaste falskaste leende utan att erbjuda så mycket som ett enda alternativ. Du borde vara glad och tacksam för miljoner saker, men allt du känner är tyngden av sprängstenen uppfylld till bredden.

Jag pratar med mig själv, påminner mig om en ljummen septembereftermiddag, kärleken runt mig och allt det andra som borde väga upp ångesten och känslan av främlingsskap. Är inte vän med mig själv just nu, kroppen värker, förnimmelser hit och dit gör mig fångad i mitt skrynkliga skinn och att ta ett steg tillbaka och betrakta sig själv med acceptans känns tusentals mil bort.

Hur börjar jag att älska mig själv? Hur kan jag se på mig själv med känslan av tillit? Allt jag ser när jag sneglar i spegeln är en figur som inte har ett dugg med tillfrisknande att göra. En alien. Det gör så ont...

Jag uppmanar därför mig själv:
- Sträck på dig
- Våga känna var kroppen är
- Bestäm dig för att du duger för syftena med ditt liv

(Kanske om jag tar de små stegen, finns det hopp då? Dagens vägning gick fö åt helvete.)


4 kommentarer:

  1. Önskar att jag hade sett dig igår och bara fått ge dig en kram, sen gått åt varsitt håll, så du inte kände nån press.
    Själv var jag lagom nervig, Yngsta var igångsatt och vi väntade bara på livstecken hela dagen. På kvällen föddes en fin liten kille :)

    SvaraRadera
    Svar
    1. Så glad för din skull. Och ja, hade jag fattat att du var så nära hade vi stannat en stund till, blev mat i Ystad stället! Kram

      Radera
  2. Se kärleken i din älskades ögon, ring dina barn och nära vänner och hör kärleken i deras röster, känn kärleken från oss som läser här och ser det vackra, kloka, omtänksamma i dig. <3

    SvaraRadera
    Svar
    1. Tack för stödet, påminnelsen om det fina som ibland hamnar i skuggan. Jag behöver verkligen de här pushnotiserna <3

      Radera