onsdag 21 september 2016

Livsluft

Som ett hårt slag i bakhuvudet, klarade inte av att resa mig. Har sovit ett par timmar, den här tröttheten beskär min handlingsförmåga kraftigt och livet måste börja ta form snart. Orkar inte vänta längre på energin, vill inte vara med om fler fall utanför ramarna.

Det har varit en dag full av inbokade aktiviteter, grupper, samtal, läkarbesök. Och jag klarar inte riktigt av att hantera det, svårigheten ligger i att våga avstå från sina invanda rutiner när tiden springer ifrån mig. Istället för att plocka bort ett par punkter blir jag extra rigid, vaknar ännu tidigare, låter dagen rivstarta och driver upp tempot. Därför blev jag så tacksam över att min behandlare bad mig stå över en gruppaktivitet, hon såg paniken stressen som drog iväg med tanken och hjälpte mig helt enkelt att fatta ett nödvändigt beslut.

I min behandling ingår flera byggstenar, och meningen är förstås att man ska delta så långt möjligt. Så ser förutsättningarna ut, men när det blir för intensivt program blir resultatet kontraproduktivt. Tid för reflektion och att kunna ta ett steg tillbaka för att få rätt perspektiv är nog så viktigt.

Jag hann gå i långsam takt över kyrkogården, solen var varm, luften var klar. Och jag fick några ögonblick av total stillhet. I bubblan av medvetenhet om närheten till det sanna livet, hur mycket kan man läka av ett par sådana andetag?

1 kommentar: