torsdag 15 september 2016

Me myself and I

När jag söker ny inspiration och finner, känslan i kroppen att jag ger den vad den behöver, vad den är värd och vad som faktiskt är livsnödvändiga betingelser. Helt enkelt varken mer eller mindre än näring. Och slutar älta om vad som är normen.

Fick en tankeställare för någon dag sedan, när jag dividerat med mig själv om det var ok att dricka kaffe innan frukosten på dagvården. Om jag skulle fråga först om det var ok. Ja ni hör. Fråga om jag kan dricka kaffe? Om jag borde ta mindre mjölk i isåfall. Helt absurd idé, jag vet det. Ändå måste jag förhålla mig till den sortens frågeställningar, och när jag under frukosten på dagvården blir tillsagd att jag inte får ta mer än en kopp kaffe till frukosten och en efteråt. Den sortens tillsägelser spär på min känsla av att inte bli tagen på allvar, att vara en person som inte kan ta ansvar, en person i uppluckring och sönderfall. Jag drack mitt kaffe hemma, och jag stred för att få dricka två koppar till frukosten. Vet ju att jag måste äta upp allt ändå. Tiden är förbi när det funkade att manipulera mig själv och andra.

Alla samtal, alla steg i behandlingen leder i samma riktning. Ansvaret mot i första hand mig själv, ingen tar bättre det ansvaret än jag hur ofta jag än glömmer det på vägen. För trots mina misstag finns den största och sannaste känslan att finna inuti mig själv, ingen annan kan klistra på det från utsidan.

1 kommentar: