lördag 22 oktober 2016

Gripa sig an

Har mina strategier inför måltiden. Vill inte hamna i känslan av att ha valt fel rätt. Fokus hamnar annars ganska lätt just i det, men valet är redan gjort, en vecka i förväg och helt oåterkalleligt. Drar ut min stol, sätter mig ner, lyfter av varmhållningslocket. Andas djupt, registrerar knappast, värderar inte, bara griper mig an uppgiften. Jag tar min medicin, maten är även det, dubbla funktioner. Både bränsle och hjälp att läka. På tallriken ligger rostbiff och potatissallad eller falafel med ris och grönsaker, eller något annat.

Tiden är utmätt, har jag berättat att 45 minuter kan passera skrämmande fort? Har jag nämnt att samma small talk med uppgift att avleda kan bli mycket tjatigt? Träden utanför, halloweens ursprung, regnet i luften. Eller detta "hur mycket kan ett par bra vintervantar kosta?". Jag är helt införstådd med funktionen i de här samtalen runt matbordet, men jag orkar inte upprätthålla fasaden. Skiter i halloween och regnet stannar ju på utsidan när portarna slutits bakom min rygg. Men när någon börjar diskutera kring det smartaste matvalet släpper jag greppet. Att det jag ätit hälften av skulle anses som ett vågat val. Det enda jag önskade var lugn och ro och fortsätta fokusera, tugga för tugga. Griper min tallrik och flyttar till annat rum, vem svek vem i valet av falafel är inte en fråga jag vill söka svaret på.

Ensam var stark just då, jag klarade att äta upp med stöd från en personal och jag hade min vila i bolltäcksfåtöljen. Kommer inte ihåg om jag berättat om den? Vi hade den inlånad förra året till dagvården och jag gillade den massor då. Igår fick jag hjälp att dra fram den ur ett dammigt hörn i pysselrummet, nu står den i dagrummet. Känslan av tyngden mot kroppen efter anspänningen vid matbordet är ett stöd för att kunna landa i lite vila, omsluten i tryggheten med filt på benen och en kopp kaffe efter maten. Just då är kraven rimliga.

Nästan alla situationer som göder ångesten är relaterade till matsituationerna, vid mellanmålet bredde jag min smörgås och hällde upp mitt kaffe. Tog ett glas äppeljuice också, som jag gjorde igår och dagen innan dess. Jag är extremt sårbar, hudlös i mina val. Står naken med ett berg av mat som måste ätas upp. Det är så svårt att förklara, hur jag kan reagera så starkt. Men det som händer är att vi alla ska äta mellanmålet i dagrummet för att det brukar vara så på helgen, och därav hör alla de andra patienterna att en personal säger till mig att det är en dryck som gäller. Kaffe eller äppeljuice.

Att stå och balansera två drycker varav en ska bort? Så orimligt svårt för mig att hantera att jag hade missat denna en av femtio grundlagar som styr institutionstillvaron. Endast en dryck till mellanmålet. Ser det fortfarande som i eldskrift över mitt huvud, skammen över min egen otillräcklighet. Jag gjorde fel, jag dödade ytterligare en bit av min självkänsla i det ögonblicket. Skulle velat upplösas, pulveriseras, förångas ja helt enkelt bli osynlig inför alla dessa ögonpar som registrerade scenen.

Hur kommer det sig att jag väljer att skrapa upp skinnet gång på gång? För ett glas äppeljuice? Eller för åtta små falafelbollar? Det borde inte vara värt det, jag önskar mig ett tjockare skal eller kanske bara en annan kropp. Känns som det vore enklare än att tina upp de stelfrusna ruttna resterna av mänskligt liv och få tillbaka cirkulationen i dem.


2 kommentarer:

  1. Och varför i hela friden får man inte dricka båda? Så länge man äter också? Du är bra, det vet du ❤️

    SvaraRadera
    Svar
    1. Första tanken är ju det. Allt som jag väljer själv borde vara bra, äta måste jag ju här oavsett. Men samtidigt kan jag förstå anledningen. Olika problematik, varför undantagen skulle tangera eftergifter till sjukdomen. Alltså en kopp kaffe till frukost (sååå trött, för lite koffein...)

      Radera