torsdag 20 oktober 2016

Om att vara i en bubbla

Inget särskilt har hänt, jag lyckades vakna före frukosten. Jag fick filmjölk trots önskat yoghurt, valde att dricka kaffet svart på grund av att det endast serveras en kopp. En kopp, kalkylerar och tänker att koffeindosen måste maxas? Så no milk. Och annars? Müslin till yoghurten är den glutenfria, uppsidan är att den innehåller små bitar frukt och är godare än den knastertorra normalblandningen av havregryn och cornflakes. Oklart varför jag serveras detta, tål gluten utmärkt. Jag ber om katrinplommon också, inte obligatoriskt, ingen annan verkar be om något utöver måstena. Väljer att strunta i den sjuka rösten, som pratar om hur extremt hållningslöst det är att önska saker att äta för att de är godare och förhöjer de annars ganska torftiga måltiderna. Så tröttsam dialog pågår i denna hjärna. Orka liksom...

Har pratat i telefon med en vän, ska få två planerade besök, solen skiner och jag måste eventuellt i egen hög person gå till apoteket för att hämta medicin nummer två till ögat. Men ganska bra känsla, lyckan att få ihop 30 minuters utevistelse med besök, apoteksärendet och underbart höstväder. Längtar ut. Gå över kyrkogården är vad jag önskar mig, ta lite inspirationsbilder och sedan bara vara i nuet resten av tiden, tio minuter, innan sanden i timglaset runnit ut och jag ska vara tillbaka.

Hur jag ska förhålla mig till det här livet? Jag väljer att ta en dag i taget, kan inte göra på annat sätt. Mina möjligheter att påverka är minimala, det är som att livet reducerats till något jag förr inte ens skulle ha räknat som liv. Nu är det här jag är, kan inte välja något annat, friheten är kringskuren och endast luften är fri. Jag får träna på det här känner jag.

1 kommentar:

  1. Du får se till att anpassa dig (hur lätt nu det är) så känns dagarna bättre. Men ½ timme, då får där verkligen inte vara kö på apoteket! Fint att få besök!

    SvaraRadera