fredag 4 november 2016

Är det ens fredag?

Jag är Edvard Munchs Skriet. Livslevande men ändå så märkligt död inombords. Känslorna går inte att förankra, hur jag än försöker fryser jag till is. Saltet som möter den kalla ytan hjälper mig inte att tina, kroppen förblir i sitt tillstånd.

Förstår att för den som läser ter sig detta mycket märkligt, att vara närmre den hjälpande handen utan att kunna nå ända fram. Glaciären smälter inte, vi driver i fel riktning och jag förmår inte kursändringen. Inte just nu, inte idag, inte före läkarsamtalet och inte med all svärta.

Orden som kommer är ångesten i sin mest frätande form, låter det hända och hoppas på något litet mirakel.

Det är en välbekant känsla, vågen som sköljer över mig let it pass and leave it behind...om en timme eller två, bara andas och stå ut. Jag har klarat det förr.

3 kommentarer:

  1. Jag tänker på hur glad och levande du ser ut på annat forum. Kanske du måste släppa det skalet för en liten stund? Så du når ända in? Jag vet inte alls, det är bara en tanke som slagit mig.
    <3

    SvaraRadera
    Svar
    1. Du har antagligen helt rätt. Jag är så medveten om bilden, men jag behöver den där fasaden också. Är verkligen tveeggat. <3

      Radera
    2. Ingen innanför väggarna bryr sig om du släpper, inte negativt iaf. Ge dig den chansen!

      Radera