tisdag 8 november 2016

Psykobabbel

Blev intervjuat av en kvinna som forskar om akupunktur i psykiatrin. Jag kände att jag verkligen kunde vara närvarande under tiden det tog, var en sån skön känsla. Lite som att en fläkt av den jag är bakom allt orkade bryta igenom och visa en annan riktning. Allt det här med att blogga och dela med sig av tankarna och känslorna gör också att jag själv blir observant på mina sinnesstämningar.

Igår var en nattsvart dag, famlade i mörkret och försökte bara påminna mig om att det kommer andra dagar. En sådan började så i morse, hade ju sovit ordentligt och hämtat upp lite energi av det.

Jag riskerar allt och inget med att säga precis hur det är. Lite rädd för att jag ska behöva försvara hur jag reagerar, att jag på något märkligt vis sviker andra mer än vad jag sviker mig själv. Försöker anlägga ett hälsosamt lite mer egoistiskt perspektiv, för vem lever mitt liv mer på riktigt än jag? Tenderar att sätta annat i fokus, exempelvis hur bilden av mig ser ut. Och vad kunde egentligen vara mer felaktigt? Återigen, jag påminner mig om att jag lever det här livet, endast jag, mina skyldigheter är främst mot mig själv.

2 kommentarer:

  1. Precis, bara dig själv du gör allt för. Sviker, ljuger, kämpar. Både det bra och det dåliga alltså! Fortsätt göra det bra :)

    SvaraRadera
  2. Jag tänker på dig, väldigt ofta, mycket oftare än jag skriver, du berör mig, dina ord, ditt sätt, det är något som gör att du hänger dig kvar och jag tänker att om du vill, kanske vi kan slå våra kloka huvuden ihop, vi kanske kan ta en kaffe och hämta lite styrka? Det är ett Öresundståg emellan oss,så om du vill och om du känner att det kan ge dig något, min mail finns här och bloggen, annars lämna en kommentar och kämpa på. Jag tror på dig mer än du anar. <3

    SvaraRadera