fredag 25 november 2016

Vet inte om jag gillar det här med svart fredag

Kramar isen, glömmer att det är fredag. Eller rättare sagt, det är fredag men kunde lika gärna varit måndag. Noll känsla för denna dag, trots att den rent objektivt innehåller flera mysiga grejer. Men det räcker inte till för att bryta igenom känslan av hopplöshet. Faller och faller, ingenting stoppar, tyngdkraften drar mig ner mot något som känns som slutet. Men naturligtvis är det inte slut, det är bara en känsla och känslor är oftast inte alls grundade i verkligheten. Speciellt inte de känslor som kommer upp i ångestrelaterade situationer. Därför fortsätter jag krama isen, ber om mer och pratar lite med personalen.

Sekunderna blir till minuter, isen smälter och känslorna bleknar en aning. Jag vågar fortsätta andas, djupare och djupare, och långsamt bleknar den ogripbara smärtan.

Jag har ibland väldigt svårt att acceptera hur det blev, hur livet valde en sträckning jag inte var beredd på. Sårbarheten har funnits hela tiden, men yttersta skiktet, det som alla såg, var perfektion. Nu måste jag lägga ner min energi på att läka inifrån och inte bry mig om att ärrvävnaden kommer att vara där, fullt synlig. Måste lära mig att älska både bra och dåligt, fult och fint, allt helt enkelt.

I eftermiddag ska jag återigen ha lite permission, några timmar med mannen, bara andas lite luft i stan. Gå tillsammans på gatorna, se människor, orka vara mitt i. Två timmar låter som ingenting, mitt bränsle räcker inte längre.

1 kommentar:

  1. Två timmar är nog precis lagom! Gäller att spara på reserverna och husera med dem på bästa sätt. Kramar till er båda :)

    SvaraRadera